Hellsing släktförening, Smedsläkt, Släktforskning, Räckhammare.

För Er som aldrig varit i Gravendal...

Jag skall berätta lite om bygden häromkring, hur det var förr, om bruket Gravendal samt om hammaren.

BYGDEN

På 1500-talet var trakten häromkring obebodd, med väldiga skogsområden. Johan III blev kung och han förde en politik på andra sidan Östersjön som hans bror Erik hade påbörjat och det kostade stora pengar. (Hellsing släkten som rustat upp den här hammaren hade anknytning till Erik den 14:e på så vis att det var en Hellsing i Stockholm som hade ammat den lille Erik åt Gustav Vasa. Som tack för detta fick dom ett hus i gamla stan.)

Sveriges gräns gick på den tiden öster om Finland. Det blev oroligt vid våra gränser i öster och många finnar kom till Sverige. Finnarna fick skattebefrielse de första sex åren, om dom bosatte sig här och bröt mark. De första invånarna levde alltså av svedjebruk samt jakt och fiske. År 1700 fanns det 250 personer i socknen i 16 små byar. 50 år senare var dom 1100.

BRUKET

När 1700-talet kom började en ny epok. Bergsmännen började intressera sig för det här järnmalmsrika området.

En Sebastian Grave från Filipstad, var en dag 1720 på väg till Älvhöjden, c:a 22 km österut, en fin utsiktspunkt 431 m.ö.h. där han förmodligen skulle spana efer något bra ställe att hitta vattenkraft.

Då upptäckte han vilka möjligheter det fanns här i Gravendal. Här fanns vattenkraft! På en sträcka av en km var fallhöjden hela 30m! Och skog var det gott om!

Och inte var det långt till gruvor heller. Och hyttor som smälte malmen till tackjärn fanns det också!

År 1721 fick Grave tillstånd av Bergskollegium att anlägga ett bruk på den plats som kom att kallas Gravendal, för framställning av stångjärn och manufaktur, d.v.s manuellt tillverkade styckesaker. Här byggde han ett bruk med en räckhammare och en spik- och plåtsmedja samt såg och kvarn. Senare byggdes ännu en räckhammar-smedja för stångjärn. det var här, där dagens smedja står, men då hade Grave redan lämnat det jordiska.

Den första hammaren låg närmare skärsjön.

Det blev en del kontroverser med ortsbefolkningen om skogen och även med Stora Kopparberg som också ansåg sig behöva skog.

Grave (1684-1748) hade en jämnårig finansiär som hette Hans Olsson Ström (1684-1761) från Göteborg, som var riksdagsman.

Det är hans initialer som finns i stångjärnsstämpeln för Gravendals bruk! HOS (Hans Olsson Ström). Finns att köpa för 50:-

Under dom följande 15 åren byggde Grave med Hans hjälp också bruken i Fredriksberg och Annefors. Hyttorna i Strömsdal och Ulriksberg hörde till bruket.

Det här var den största industrisatsningen i Sverige på den tiden.

Att framställa smidbart stångjärn av tackjärn var en konst, som importerade smeder från Tyskland och Belgien utvecklade här i Gravendal. Men kunskap kostade pengar även på den tiden och Ström lär ha klagat i riksdan över "de synnerligen kostsamma smederna", för i början gick det inte så bra.

 

Men stångjärnet fick så småningom mycket god kvalitet och exporterades bl.a. till England och USA.

Bruket gick för högtryck och det gick åt mycket skog till träkol och i slutet på 1700-talet då fanns det ingen skog kvar. Det var kallhugget överallt runtomkring. Träkol gick inte att köra mer än en mil med häst, det smulades sönder under transporten. Det var inget annat än att lägga ner och flytta till ett annat ställe där det fanns skog.

Nästa ställe blev Tyfors och där räckte skogen ungefär lika länge, så på 1800-talet var man tillbaka i Gravendal, där skogen hunnit växa upp igen. Bruket gick då mycket bra, priserna var höga.

En järnväg byggdes mellan Fredriksberg och Hörken för att underlätta transporterna.

Tyvärr drabbades bruket av centraliseringsvågen 1909 och blev nerlagt. Allt skulle nu ske storskaligt och med nya metoder. Som jämförelse kan nämnas att idag (2005) kan t.ex. stålverket i Oxelösund, producera lika mycket på några timmar som Gravendal gjorde under ett helt år på 1760-talet.

 

HAMMAREN

Hammarsmedjan i Gravendal ingår i Ekomuseum Bergslagen. Det som kan visas, är en rekonstruerad räckhammare, som ursprungligen uppfördes på platsen år 1760. Den byggdes om senare, och rekonstruktionen är som den såg ut när den senast var i drift år 1909. Visst har väl tekniken utvecklats väldigt mycket på 100 år!!

Räcksmide gick till så att man matade fram utgångsmaterialet lite i taget och smidde ut järnet på längden. Ordet räckhammare kommer från tyska ordet ´rechen´ , som betyder stäcka ut. Här sträckte man ut järnet till stångjärn som alltså är en produkt tillverkad i en räckhammare. Om man köper järn idag heter det fortfarande plattstång, fyrkantstång osv, även om det är tillverkat med andra metoder.

Anledningen till att hammaren restaurerades är att det bildades en släktförening år 1983, på initiativ av Kurt Eklöf som forskade i släkten på sin frus sida och att det då visade sig att många i släkten Hellsing hade arbetat som smeder i Gravendal.

Vid efterforskning på platsen hittade man resterna av hammaren, brandhärjad och övervuxen med buskar. Det finns en bild där uppe hur det såg ut då. Man började diskutera om att bygga upp hammaren igen för att visa hur det en gång var och för att hedra dem som arbetat här.

Problemet var som vanligt hur man skulle få fram pengar till ett så stort projekt.

Lars Hellsing i Västerås, som var uppvuxen i en bankfamilj, var ordförande i släktföreningen då och han lyckades få pengar från Ludvika kommun, Metall, Stora och Statens kulturråd. Många i släktföreningen skänkte bidrag till hammaren.

Så småningom fick föreningen en stor donation från en anonym donator. Tack vare donationen kunde arbetet komma igång. Först på sin 90-års dag avslöjade Stina bodin i Avesta att det var hon som var donatorn. hon var uppvuxen i Vanbo utanför Smedjebacken och medlem i föreningen.

 

Restaureringen påbörjades 1987 under ledning av  Börje Hellsing från Äppelbo. Gravendals byalag bidrog med stort antal arbetstimmar.

Efter invigningen den 23:e juli 1988 överlämnade släktföreningen hammaren till Säfsnäs Hembygdsförening.

Gravendals byalag svarar nu för hammarens drift och skötsel.

År 2003 invigde byalaget den nya härden som Bertil Andersson hittat gamla ritningar till efter Sven Rinman, kallad bergshanteringens fader.

Byalaget har fått pengar ifrån EU till härdbygget.

Huset var ursprungligen ett hus av sten, stensmedjan, men det revs på 30-talet för att man behövde stenen till ett annat bygge. Men det fanns museifolk även då. som ville bevara hammaren. De byggde själva in hammaren i ett trähus och det var det som brann ned i början av 60-talet.

Många år hade alltså gått när släktföreningen fick tag i resterna efter hammaren.

Vattenhjulet är av typen fristråleturbin, en konstruktion från epoken i slutet av 1800-talet. Från början var det ett överfallshjul.

Axeln är 8 meter lång och hjulet är 4,5 meter i diameter med 64 skovlar. Hammaren väger 350 kg. Den arbetar med 50-60 slag i minuten och farten regleras genom att öka eller minska vattenflödet på smedens kommando.

Arne Valtersson

 

(Återgivet av Clas Hellsing från årsskriften Hellsingboken 2006.)