Hellsing släktförening, Smedsläkt, Släktforskning, Räckhammare.

Nils Hellsing - Sjöman, skogsman och bonde från Äppelbo.

Bild; Nils Hellsing vid fäboden på Gransjö-berget.

Bland fotografier, som min hustru Hellen bevarat finns två av hennes morfar, Nils Hellsing (tab.B9a). Det ena från 1881, en 23-årig Nils i skoluniform, det andra 55 år senare utanför fäboden i Gransjöberget. Tidigare verksam vid en skogsskola blev jag intresserad av vad man kan ha fått lära sig vid en sådan skola för över hundra år sedan och vad det kan ha betytt för Nils Hellsing.

Nils Hellsing var född i Sörombäcken i Äppelbo socken i Västerdalarna år 1858. Han var son till Petter Hellsing, inflyttad från Lesjöfors till Äppelbo, där han hade jordbruk och kvarn samt blev betrodd kommunalman och nämndeman.

Äppelbo var vid denna tid en fattig och överbefolkad socken. Många invånare måste för sin försörjning tidvis söka sig utanför socknen som daglönare på s.k. herrarbeten, som gårdfarihandlare, hästhandlare m.m. Många emigrerade till Amerika. Under senare delen av 1800-talet utvandrade ungefär lika många personer som socknens invånarantal vid sekelskiftet.

Att studera för att förbättra livsvillkoren förekom däremot nästan inte alls. Avstånden till lämpliga läroanstalter var stora och kostnaderna därefter. Det var ett ovanligt initiativ när Nils sökte in på skogsskolan, därtill ända nere i Småland. Något år dessförinnan hade han förvånat Äppelboborna när han skaffat sig sjömansutbildning och sedan varit matros på ett fartyg som trafikerade Strömsholms kanal mellan Smedjebacken och Mälaren. Kanalen var inte precis det brusande hav, som den blivande sjömannen hade tänkt sig. Efter ett par turer återvände han till skogarna i Äppelbo. Anade han vilka framtidsmöjligheter skogarna skulle komma att erbjuda och att det skulle bli efterfrågan på kunniga skogsmän eller var det bara behovet av att få studera som gjorde att han sökte till skogsskolan, som då och fram till gymnasiereformen var en viktig utbildningsväg för landsbygdens s.k. begåvningsreserv?

De första statliga skogsskolorna tillkom 1860 och var avsedda att utbilda arbetsledare och bevakare för kronans skogar, kronojägare.

Ungefär samtidigt tillkom ett antal privata skogsskolor för utbildning till skogvaktare på gods, bruks- och bolagsskolor.

Såväl statliga som privata skogsskolor var subventionerade av staten och var för eleverna avgiftsfria.

Eleverna erhöll dessutom statliga stipendier, allt med tanke på den viktiga näring som skogsbruket var på väg att bli. Skogsskolekursen var ettårig, idag är den tvåårig med förutbildning på gymnasienivå. Skogsskolorna tillhör idag lantbruksuniversitetet och eleverna utexamineras till sk, skogstekniker.

Nils Hellsing sökte och antogs vid Råslätts skogsskola 1881. Råslätts gård ligger i utkanten av Jönköping. Området är idag till stor del bebyggt med höghus. I skuggan av dessa finns fortfarande huvudbyggnaden kvar. Den inrymde förmodligen en gång skogsskolan, som upphörde omkring 1890. Skolan drevs av en från Tyskland inflyttad jägmästare H Gadamer, känd bl.a. för sin medverkan i dåtida jaktlitteratur.

Tyskarna låg vid denna tid långt före oss när det gällde skoglig forskning och utbildning och det var inte ovanligt att man, särskilt i södra Sverige, hämtade lärare från Tyskland.

Läroböcker på svenska i skogliga ämnen var sällsynta så att läraren fick diktera och eleverna anteckna. Det var samtidigt en övning i rättstavning och välskrivning. Läroplanen innehöll förutom ”Räknekonst” och ”Skrivkonst” skogliga ämnen som ”skogshushållning”, ”Kännedom om de allmänna trädslagen”, ”För skogshushållning och jagt viktiga djurslag”, ”Rofdjursjakt och skjutkonst”, ”Utförande och ledande af skogsarbeten” m.m. Nils hade högsta betyg ”Berömlig” i räkning och skrivning och i övrigt höga betyg med undantag för jakt, där hade han endast ”Godkänd”. (Sonsonen Rune Hellsing, som är en framstående jägare är i detta avseende tydligen ärftligt belastad från annat håll).

När man läser Nils anteckningar från lektionerna, förvånas man över den ganska höga nivå den skogliga undervisningen hade. Mycket av vad vetenskap och forskning senare klarlagt hade man på känn redan för hundra år sedan och vidarebefordrade till eleverna. ”Skogsmannen måste känna Naturen och dess invärkningar Solen, Atmosphären, Klimatet, de olika jordarterna osv. Yttra på trädväxten, huru han på ett annat sätt kan befordra eller förhindra vissa invärkningar vid vegetationen och på marken. Han måste känna uppkomsten, lifvet och varaktigheten hos växterna”

Ekologi på hemmaplan så att säga.

Djur och jakt upptog en större del än idag av schemat. Det var inte bara rovdjursjakt. Flera timmar tycks ha upptagits av rapphönsjaktens teori t.ex.

”Hvilka foglar äro nyttiga för skogen och bör således fredas.

1. Framförallt är det mes- och talgoxsläktet hörande småfoglar, så ock kungsfoglarne, hvilka alla lefva huvudsakligast af insecter, Ägg och Löfmaskar.

2. Alla arters Hackspettar, ty dessa lefva af själfva skalbaggarna och deras larfver, som de hugga fram under barken.

3. Göken, som blott hufvudsakligast lefver af löfvmasken.

4. Nattskärran eller spåqvinnan, som hufvudsakligast lefver af nattfjärilar.

5. Ugglorna och vråken, som hufvudsakligast lefver af möss.”

Att Nils var en framgångsrik elev framgår också av att han fick anställning som skogsrättare, vilket innebär att han dels var skogvaktare på egendomen och dels medverkade vid skolans övningar. Efter en tid återvände han dock till Äppelbo men fick efter hemkomsten ett brev från Gadamer:

”Råslätt den 28 juli 1883

Hade Hellsing blifvit ännu 8 dagar hos mig hade jag kanhända kunnat lämna en plats på vägen, om det går som det skall. Platsen är här i Småland hos en baron Liljecrantz – en mycket bra man. Första året blir platsen ej så bra, men sedan vill han höja den till 700 kr lön....

Skogen är ej så stor och vill baron att Hellsing skall sköta en mindre trädgård och skicka Hellsing på en trädgårdsskola..............................

att skogvaktaren skall också vara trädgårdsmästare.......................

Helsa föräldrarna och sig sjelf från oss alla.

Venligast

H Gadamer”

Nils stannade dock i Äppelbo, där han blev skogvaktare hos ”Dalarnas Trävaruaktiebolag”, som senare gick upp i ett av de större skogsbolagen. Samtidigt drev han jordbruket i Sörombäcken. Han hade också många förtroendeuppdrag och hann dessutom med att sköta åtskilliga processer både åt sig själv och andra. Vare sig det var rättspatos eller intresse för juridik som drev honom, skaffade processandet honom en del ovänner i socknen, vilka motarbetade hans ofta goda ideér.

I samband med skiftesförrättingar i glesbygderna uppstod ”överloggsmarker” som socknarna erbjöds lösa in för en relativt låg summa. Många socknar såsom Orsa, Älvdalen m.fl. fick på så sätt sina ”besparingsskogar”. Även Äppelbo erbjöds av Kronan ett sådant större skogskomplex. Hellsing var en ivrig förespråkare för förvärv, men de styrande i socknen avstod med motiveringen: ”Socknen skall inte hålla Sörombäckenbönder med betesmarker”. Sörombäckens fäbodar låg nämligen inom området. Hellsing försökte då med några andra förvärva skogen, vilket dock misslyckades. Att den inte kom i socknens ägo beklagar säkert idag de flesta Äppelbobor.

Vad som hände omkring Nils Hellsing ger ingen fullständig bild av vem han var, vad han tyckte och tänkte. En spekulativ bråkstake eller en framsynt sockenbo, som värnade om de svagares rätt?

Sjömansboken från 1879 beskriver honom objektivt:

”Längd 5,8 fot, rödblont hår.”

Barnbarnen, de enda som i dag kan vittna, minns honom som en kär morfar och farfar, en vän att lita på.

KARL WERNER, ÄPPELBO