Vår välkände barnboksförfattare och släkting Lennart Hellsing (B.4.4.3.2.1) har skrivit några dikter till vår Hellsingbok som utgavs 1993 av Hellsing släktförening.

Här kan Ni läsa dem;

Inför släktboken

Vördade skuggor från förr,

I anfäder, Er vill jag hedra.

Blickten I genom vår dörr,

tappten I hakorna Edra.

Sågen I barnbarnens barn

med gullring i öra och tryne

snurra sin sötebrödskvarn,

trodde I I såg i syne.

Mödor och snus var Er lott

och koppor och pest blev Ert öde,

om inte värjor och skott

sällade Er till de döde.

Föga I ante väl då,

vid sillstjärt och surdegsbulle

- vad komma skulle.

Smeden

På ängen nervid bäcken stod en smedja,

där härskade en smed med nakna armar

och väldiga mustacher, stor och grov.

Så satt han där en gång mot smedjeväggen

i gröna gräset med en flaska mjölk,

en smörgås och ett leende kring munnen.

Kring benen klängde vita åkervindor,

gökärt, midsommarblomster, blå luzern,

förgätmigej och hundkex, käringtand

och kamomill och baldersbrå i drivor,

som vore han en blomsterkung på ängen.

Allt andades en sådan sommarfrid

att vi, som annars hyste viss respekt

för denna eld och gnistors mörkerman,

där sotig han vid städ och härdar stod,

nu vågade oss ända fram till smedjan.

Han pekade på törnrosbusken: Titta

nu blommar hon som mormor min en gång.

Hon är väl vacker sa han, har ni hört

om Törnrosa, som sov i hundra år?

Själv är jag Prins och väcker varje dag

ett otal mörka skönheter ur sömnen

och det är flickor, vet ni, som har sovit

i många tusen år - om inte jag

i all min godhet kysst dem - sov de än!

Ni tror mig inte? Kom då med mig in!

Han tog en stenkolsbit: Se diamanten!

Det är en diamant, fast den är svart.

En liten diamantflicka! - På tången

han satte den och gav en så en kyss.

Sen trampade han bälgen raskt och sa:

Såå liten - vakna upp ur sömn och dvala

och visa barnen här att du kan tindra

som någonsin Törnrosa i sitt slott!

Och härden blev först blå och sedan vitröd

av guld det blänkte kolet i hans tång.

Det gnistrade som tusen och en natt

vi tyckte att vi såg nåt ofattbart

- ett myller av figurer långt ifrån

och länge sedan, där i brasans mitt!

Men det var då, nu är jag stor,

nu vet jag bättre - snus är snus och kol

är bara kol och ingenting annat.

Den smedjan finns ej mer och inte smeden

och ändå finns alltsammans kvar inom mig.

Ibland är det så svårt att hålla sär

det som har varit och det där som är,

det som har funnits - det som finns just nu.

Var blir det av allt det, som en gång fanns,

det måste ju ta vägen någonstans?

Jag tor att det förflutna har en svans,

som dansar om med någonting som finns

och allt är kvar - så länge man minns!

Och smeden? - Jo han var en riktig Prins.