Hellsing släktförening

Lennart Hellsing:

OM NAMNET HELLSING

Som Carl Magnus Wanbo skrivit i denna Hellsingbok var namnet Hellsing välkänt redan i forntidens Norden. Den som vill veta mer därom kan läsa M F Lundgren: ” Om fornsvenska personnamn på –ing och –ung ” 1886. Från vikingatiden följde det sedan med oss genom medeltiden och vasa-tiden och vi kan då finna det i historiska dokument intill våra dagar. Först något om namnskicket i stort.

Sedan urminnes tider har alla människor försetts med ett namn, s.k. förnamn eller efter kristendomens införande dopnamn. För närmare bestämning av vilken Erik, Sten, Märta eller Eva som avsågs infördes också faderna namn (någon gång moderns) följt av en somn eller dotter. Erik Stens son eller Märta Stens dotter.

När befolkningen ökade och med den rörligheten socknarna emellan uppkom behovet av ytterligare namn för att kunna hålla reda på folk. Det började bli alltför många Anders Johansson, Erik Eriksson, Anna Eriksdotter etc. Man kunde t.ex. tillägga gårdsnamnet: Nils Månsson i Aspeboda, Erik Andersson i Svärdsjö och Stina Larsdotter i Brohult. Ibland sattes gårdsnamnet först Busk Margit Jonsson, Gör Nils Olofsson osv. Detta namnskick bibehölls i stort sett intill 1901 då lagen om obligatoriskt efternamn trädde i kraft.

Under flera århundraden innan hade emellertid en utveckling försigått med olika praxis inom olika stånd och grupper vad gäller namnet.

Redan 1625 fick adeln sina familjenamn inregistrerade på Riddarhuset. Vanligen togs de efter resp. sköldmärken Sparre, Bielke, Oxenstierna etc.

Präster och studerande män latiniserade sina namn, Olof Pettersson blev Olaus Petri, Lars Andersson blev Laurentius Andeus. Eller togs sockennamnet till utgångspunkt, prästen på Fårö kallade sig Fåhreus. En präst i Helsinge socken i Finland kallade sig Helsingius. Skalden Lars Wivallius tog sitt namn efter födelsesocknen Wivalla i Närke. Prästerna läste ju också grekiska och några använde den grekiska ändelsen –ander, Leander, Timander etc.

Borgerskapet i de större städerna var ju till stor del utländskt t.ex. tyskar i Stockholm och holländare och britter i Göteborg. Med dem infördes utländska namnskick t.ex. yrkesbeteckningar övergick att bli familjenamn: Möller, Smith, Becker, Burmeister etc.

Där fanns också hemortsnamn Lübecker, Westfal, Sachs eller svenska hemortsnamn som Ålänning, Smålänning, Västgöte och Hellsing. Oftast var dessa namn inte familjenamn utan benämningar, som gällde enstaka personer. Men det finns exempel på att de redan under 1400-talet ärvdes från far till son och alltså fungerade som familjenamn.

Under 1600- och 1700-talet lade sig borgerskapet i stor utsträckning till med naturnamn efter föredöme av adeln: Lindberg, Almgren, Ekblad, Ahlqvist, Granlund, Enström, Tallgren etc. mycket träd blev det, men också väderstreck norr, söder, väster och öster, ingick i namnet. I synnerhet tycks skärgårdsbor ha varit förtjusta i väderstrecksnamn, Österman etc.

Då är vi redan inne på 1800-talet när allmogen på landsbygden tog sina namn i stort sett överensstämmande med borgarskapets naturnamn, men många tog också efter gårdsnamnet, byanamnet eller sockennamnet. De som 1901 inte tagit sig nytt namn fick behålla sitt fadersnamn Andersson, Johansson etc. Däremot avskaffades i stort sett ändelsen dotter. Kvinnorna hette i fortsättningen egendomligt nog Ella Karlsson, Märta Eriksson etc.

En särskild grupp är soldatnamnen från indelningsverkets tid. Soldaterna fick av sina chefer korta kärnfulla namn som Svärd, Frisk, Rask, Pil, Hurtig etc. Andra tog namn efter roteln. På min farfars ägor fanns ett soldattorp som hette Aspen. Soldaten där kallade sig Aspenström, en av hans ättlignar är den kände skalden Werner Aspenström. emmellertid kunde en soldat byta boställe, om en Aspenström flyttade till ett torp som hette Carlberg, så bytte han också namn och kallade sig Carlberg. Detta senare förhållande vållar släktforskarna en del huvudbry.

NAMNET HELLSING

Namnet Hellsing, som det användes under medeltiden och framåt, är ett typiskt landskapsnamn och betecknar en person från Hälsingland. Då är att märka att begreppet 
Hälsingland på medeltiden betecknade område där Helsinglagen gällde d.v.s Norrlands kustland och även Österbotten i Finland.

Ortsnamnsforskarna anser att Hälsingland kommer av hals d.v.s smal landtunga (land-hals) eller smal vattenpassage mellan två landområden. Sålunda flankeras Öresundshalsen av danska Helsingör och svenska Hälsingborg.

En person från Hälsingland som flyttade in i Stockholm kallades därför Helsing.

Köpmännen i staden importerade varor från Norrland t.ex. hudar, gråverk, tjära, virke och viltfågel, vilket sedan exporterades till Balticum och Tyskland. Hälsingland var också under långa tider känt för sitt goda lin och sina utmärkta ostar.

I Stockholm fanns under medeltiden samtidigt två borgmästare, entysk och en svensk. Omkring 1350 hette den svenske borgmästaren Nils Helsing. I rådslängderna finns vidare en Björn Helsing 1456, som bl.a. beseglade tronföljdsbrevet 1458, Jon Helsing rådman fr.o.m. 1462.

Sven Emundsson Helsing rådman 1461-73 hade en son Anders Svensson Helsing, rådman till 1502. Den senare var gift med Birgitta Torstensdotter, vilken ansågs vara Stockholms rikaste kvinna. Erik Helsing, rådman kvartersmästare, avrättades 1520 i Stockholms blodbad. Kristian II avrättade ju hela rådet i Stockholm så när som på två personer som undkom.

När Gustav Vasa 1523 gjorde sitt intåg i Stockholm tillsattes ett nytt råd. Däri ingick Sven Helsing. En del av de här rådsmedlemmarna var säkerligen släkt, några bevisligen.

Än idag finns en gata som nu heter Göran Hälsinges gränd. Den kallades från början Nils Helsings gränd. Om den berättas att Nils Helsing hade en hustru som hette Appolonia. Hon var amma till kungens son Erik (sedermera Erik XIV) och till tack för hjälpen skänkte Gustav Vasa Nils Helsing ett hus vid gatan. När sedan sonen Göran ärvde huset kallades gatan Göran Hälsings gränd.

Man kan alltså konstatera att det vid medeltidens slut fanns en eller flera betydande släkter Helsing i Stockholm. Jag har bara nämnt rådmän, men det fanns också köpmän och hantverkare.

I ett meddelande från Almqvist: " Den civila förvaltningen i Sverige 1523-1630, särskilt med hänsyn till kameral indelning" , hittar man 14 fogdar och befallningsmän med namnet Helsing.

Fögderierna i Sverige vid denna tid var omkring 60 men Gustav Vasa utökade dem till200 ochsedan rducerades de på 1600-talet åter till omkring 60. Såvitt jag vet redovisades de direkt till Kungens kansli och icke till "landshövdingarna" Kungl.befallningshavandena i länen. En fullständig lista skulle nog trötta Er, men här är några namn: Bengt Helsing i Svartsjö, Jöns Helsing Vamdö och underfogde på Stockholms slott, Göran Helsing på Korsholm, Lars Helsing på Tynnesö, Lar Amundsson Helsing i Valla, Mårten Helsing på Alvesta gård, Nils Larsson Hellsing, befallningshavande i rekarne, olof helsing i västerbotten, Nils Helsing i Södertörn, Olof Svensson Hellsing, Arv och Eget i Strängnäs. Arv och Eget = Kungens privata egendomar. Gustav Vasa lade sig ju till med en oherrans massa gårdar som han betraktade som sin personliga egendom. Eftersom han misstrodde adeln, valde han och hans söner sina fogdar ur den läs- och skrivkunniga borgarklassen. Inte heller lät han dem sitta länge på samma ställe och sylta in sig hos befolkningen- de flyttade ideligen. En tre, fyra år tycks ha varit det vanliga.

En fogde som huserade närmare våra hemtrakter var Mikael Hellsing, fogde i Näsgårds län 1542-44, i Born län 1545-46, i Öster och Västerdalarna 1548-49 och sedan i Rekarne län (Arboga-Eskilstuna), slottsfogde 1571-73 på Västerås slott. Ännu 1593 levde han och hade en gård i Stora Tuna.

Den mest kände av vasatidens Helsingar var väl Mårten Helsing, Erik XIV:s finansminister. Tyvärr blev han1563 ihjälslagen av kungen med en eldgaffel. Vasakungarna kunde ju bli lite häftiga ibland. Han uppges vara född i Norrland och tillhörde alltså inte Stockholmssläkterna.

I början av 1600-talet fanns flera boktryckare med namnet Hellsing. Mest känd är Kungl. boktryckaren Olof Amundsson Helsing. Han anställdes 1604 för att trycka en ny bibelupplaga. Bibeln skulle vara den enda rättesnöret för religionen - men det var ont om biblar. Gustav Vasas bibel från 1541 hade börjat ta slut. Den kommission som skulle reviderabibeltexten, tog emellertid tid på sigoch under tiden fick olof Helsing trycka omde gamla medeltida landskapslagarna, vilka i vissa stycken användes ända fram till 1734.

För att bekosta nytrycken ålades varje socken att inleverera en tunna råg till staten.Punktskatten är såledesingenting nytt. Olof Hellsing tryckte bl.a. Hälsingelagen.

Varifrån kom då den Helsing, som gav upphov till vår släkt i Värmland? det är en fråga som inte kan ges något bestämt svar. Nordöstra Värmland var en vildmark som småningom började intressera statsmakten därför att det fanns järn och även något silver. Två vägar ledde dit, dels en svårframkomlig väg genom skogen från Arboga via Nora och Linde socken. I en skattelängd från 1503 talades det om en Ölmeherde Herr Olof i Helsing. Om det nu rörde sig om en kyrkoherde olof i en gård som hette Helsing eller hur det skall tolkas vet jag inte. Den gården skulle då ha legat i Skanum.

Gustav Vasa hade planer på att aktivera järnhanteringen på Värmlandsberg, som trakten kring nuvarande Filipstad kallades.

.............................................................................................................

Mer finns att läsa i vår förnämliga Hellsing bok.

Kontakta Arne Nordström på e-post: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen om Ni är intresserade av att köpa boken.