Om Säfsnäsbygden

Föredrag hållet vid släktmötet 1992

Av TORSTEN DYBECK

Det var efter stor tvekan, som jag lät mig övertalas av Börje Hellsing att hålla ett anförande om säfsnäsbygden vid Hellsing-släktförenings stämma. Släktföreningen har ju inom sina egna led en rad personer med eminenta kunskaper i ämnet och den har i olika sammanhang anlitat experter på Säfsnäs. Jag har ingenting nytt att tillföra.

Jag föll emellertid för Börjes argument att anförandet skulle vara kort och huvudsakligen ge de nytillkomna medlemmarna, som är här för första gången, en orientering i ämnet.

Jag står också i tacksamhetsskuld till en speciell medlem i släktföreningen, den anonyme donatorn, vars ombud jag hade nöjet att vara vid återuppförandet av räckhammaren och hammarmuseet i Gravendal.

Inom parentes kan jag hälsa från en i allo nöjd donator, glad att donationen till fullo nått sitt syfte. Det var roligt och stimulerande att få vara med på ett hörn i det arbetet. Nu efteråt ser jag det som ett under att allt gick i lås. Det är helt eldsjälarna Lars och Börjes och deras medhjälpares förtjänst.

Jag måste erkänna att jag också har en rent personlig anledning att lära något om Säfsen. Min farmors far och mor var för 100 år sedan mjölnare vid kvarnen i Lindesnäs. Båda var födda i Säfsen, på Älvsjöhöjden resp Brushöjden. Kanske hittar jag någon Zetterkvist eller Bruce, när jag söker material?

Alltnog - länge var det här området mellan Dalarna, Värmland och Västmanland obefolkad vildmark - skogbevuxen, bergig och karg utan dragningskraft på människor. Ännu på 1500-talet räknar man inte med någon fast befolkning, men hertig Karl (Karl IX), som kände till trakterna, lät finnar i trångmål bosätta sig i vildmarken. Tack vare svedjebruket kunde de livnära sig där och då kom ju landet till någon nytta.

Småningom fick nästan alla socknar i Västerdalarna finnmarker. Säfsnäs hörde från början till Nås finnmark. Finnarna slog sig oftast ner uppe på höjderna, där ytmoränen var finkorning och blockfattig och deras gryfsor och finnplogar lämpliga redskap för att bereda svedjan för sådd. De föredrog sydlägen på höjderna. Nere i dalen var det alltför frostlänt. Men visst drog fisket i sjöar och vattendrag till sig en del finnbebyggelse också. Svedjebruket krävde tillgång till vidsträckta marker, då svedjan efter några år var utsugen och ett nytt skogsskifte måste brännas av. Myndigheterna fann snart, att finnarna gick så hårt åt skogen, att de förbjöd svedjning och det blev många tvister och processer vid domstolarna.

Inom nuvarande Säfsnäs område fanns vid 1700-talets början ca 250 invånare fördelade på 50 hushåll. Några berg kunde ha upp till 5-6 hushåll men oftast låg gårdarna ensligt och vitt utspridda. Kontakterna med den omgivande svenska befolkningen var ytterst sporadisk och kyrkobesöken sällsynta. Erik Falk benämner denna första period i Säfsens historia "finnarnas säfsbygd".

1721 hittar auskultanten vid Bergskollegium Sebastian Grave vid Skärsjöns utlopp ett idealiskt ställe för en hammarsmedja. Dammsjön fanns där, som en naturlig reservoar, ett bra fall och lagom mycket vatten. Nu skulle skogen komma till bättre användning än att bara svedjas. Bergskollegium gav den unge auskultanten tillstånd att bygga. Grave hade själv inte ekonomiska möjligheter att uppföra en hammarsmedja och ett första försök till flört med den förmögna finnen Rike-Mats' dotter och penningkista höll på att sluta i katastrof. Grave lyckades emellertid träffa avtal med den välbeställde göteborgsköpmannen, riksdagsmannen, delägaren i Ostasiatiska kompaniet m m, Hans Olofsson Ström. Ström hade pengarna och Grave kunskaperna, han hade ju gått i lära hos självaste Christoffer Polhem och han skulle göra jobbet.

Men alla svårigheter var icke övervunna. Det hade gått upp för finnarna att deras fria tillgång till skog var hotad och de klagade på Graves tillstånd och värre var att även Stora Kopparbergs Bergslag klagade. För att säkra tillgången på ved för driften av Falu koppargruva hade Bergslagets vedkompani rätten till all skog i Västerdalälvens vattenområde ända upp till Malung. Tack vare Ströms kontakter i Stockholm och kungens, Fredrik I, välvilja fick man tillstånd och nu kunde anläggningen i Gravendal byggas. Gravendal naturligtvis efter Grave själv. Detta var början.

På 15 år tillkom de fem bruksanläggningarna i Säfsnäs och 1736 fanns sålunda en hytta (masugn) i Strömsdal (uppkallat efter Hans Olofsson Ström). De försåg hamrarna i Gravendal med tackjärn. Till detta kombinat tillkom ytterligare en hammarsmedja i Tyfors, men först 1790. I Ulriksberg fanns 1736 en hytta uppkallad efter drottning Ulrika Eleonora, Karl Xlls syster och gift med Fredrik I. Denne Graves välgörare fick ge namn åt hammarsmedjan i Fredriksberg. Den sist byggda smedjan anlades en km från Fredriksberg och fick namnet Annefors efter Graves hustru, Anna Chenon.

Det var den rika skogstillgången, som förklarar att denna storetablering var möjlig. Forsarna och fallen avgjorde var anläggningarna skulle ligga. Järnmalmen fanns inte utan måste transporteras från gruvorna i Grangärde och framförallt från Grängesberg, men träkolen kunde kolas i Säfsnäs skogar. Redan Gustav Vasa hade förstått att skogen skulle bli värdefull och han hade på 1540-talet deklarerat att all mark, som inte ägdes av någon annan, tillhörde kronan d v s kungen. Dessa skogar ställdes till brukens disposition som s k rekognitionsskogar.

Men något väsentligt saknades. Det behövdes också kunnig arbetskraft. Det räckte inte med malm, kol och vattenkraft. Det fanns inga masmästare, inga smeder och smeddrängar, inga uppsättare och faktiskt inte ens kolare. Det är stor skillnad mellan att svedja och kola. Alla olika yrkeskategorierna måste man söka efter i övriga bergslagen och det blev en mångdubbling av Säfsnäs befolkning på några år.

Grave och Ström delade 1736 de båda kombinaten mellan sig. Ström tog det södra med Strömsdal och Gravendal och Grave det norra, Ulriksberg, Fredriksberg och Annefors. Grave behövde nu och fick en ny finansiär för verksamheten i stockholmsköpmannen Claes Grill. Med växlande lycka drev de två grundarnas efterkommande de båda bruksföretagen långt inpå 1800-talet.

1898 lades det sista av Fredriksbergsverkens järnbruksanläggningar ned. Gravendals verken höll ut något längre, men 1909 var järnbruksepoken definitivt slut i Säfsnäs. 1898 får Fredriksberg en massafabrik byggd på sulfitmetoden och senare tillkommer en sulfatmassafabrik och ett kraftpappersbruk. Det var på skogstillgångarna, som även dessa senaste industrier byggde, men deras tid blev kort. Redan 1972 var den epoken slut.

Men nu är vi framme vid det moderna Säfsnäs, Säfsnäs i dag. Finnarnas Säfsnäs omfattade ca 100 år, när de ensamma var herrar på täppan. Järnbruksepoken var dubbelt så lång och pappersmasseepoken inte mer än 70 år. Intressant är att se att under alla tre epokerna är det skogstillgångarna som utnyttjats och utgjort basen och förutsättningen för verksamheten. Mycket mer har naturligtvis hänt under de 400 år vi följt utvecklingen. Några exempel: Säfsnäs fick sin första kyrka 1723, men den var tydligen ett provisorium, för efter bara tio år fanns planer på en ny. 1798 fick Säfsnäs egen präst och det betydde egen församling och egen socken. Socknen omfattar bolagens rekognitionsskogar och fortfarande är dessa bolagsskogar, nu i Bergslagets ägo, men inte för Falu koppargruva, utan för Stora Skog.

Säfsnäs har alltid räknats till Västerdalarna och haft Nås som centralort med tingsplats, läkare och post, men den senaste kommunreformen ändrade på detta. I dag tillhör Säfsnäs Ludvika kommun och räknas således till Västerbergslagen. Varför det blev så vet jag inte.

I sitt företal i boken om Nås finnmark och Säfsen i serien "Med Dalälven från källorna till havet" skriver Karl-Erik Forsslund: "Det här blir visst en diger bok, en bland de digrare av Dalaälvsböckerna hittills, men Arosenius bok om Säfsen blev också den vidlyftigaste av hans sockenbeskrivningar. Säfsen är, såväl geografiskt som bygdehistoriskt en av Dalarnas märkligare och mest egenartade socknar, liksom ett litet landskap för sig. Materialet har också varit överflödande ymnigt".

Jag kan instämma i dessa Forsslunds ord. Det finns mycket skrivet om Säfsnäs, om Finnmarken om bruken och människorna. Mycket är också lätt att få tag på. Det finns nyutgåvor, både nytryck och facsimil.

Ni Hellsingar har på senare tid bidragit med nytt och värdefullt i er publikation, Hellsingen.

Järnbrukstiden bröt som en stormvind in i Säfsens mörka och stilla höjder och dalar. Tystnaden avlöstes av hamrarnas slag och dånet från hyttorna och vattenhjulens brus och hästpinglor klingade överallt i den forna ödemarken. Över nejden lyste hyttornas eldkvastar och finskan blandades upp med de olika bergslagsdialekterna och dalmål och värmländska och kanske ett och annat utländskt språk. Den bofasta befolkningen tiodubblades och framförallt vintertid var befolkningen ännu talrikare. De flesta dala- och värmlandssocknar bidrog med forkarlar och kolare. Utan dem hade bruksdriften varit helt omöjlig.

Järnmalmen måste fraktas på vintervägar över frusna sjöar och myrar många, långa och tunga mil. Och stångjärnet, den färdiga produkten, gick mest på export och forades till Filipstad och Vänern till vågen i Göteborg. En annan del togs till Sunnansjö och Marnäs och vidare längs Kolbäcksån till Mälaren och till järnvågen i Stockholm. Det var tunga och långa transporter.

Kolet måste också köras in från alla dom hundratals kolmilorna, men en kolryss vägde endast en bråkdel av en stångjärnsfora och avstånden gjorde att det här kunde bli fråga om ett par tre vändor per dag. Stångjärnsfororna fraktade på återvägen matvaror av olika slag. Det var ju bruken, som drev brukshandel och som svarade för att all livets nödtorft fanns tillgänglig på bruksorterna. Man kan tro att vägnätet skulle vara välutvecklat, när man var så beroende av transporter, men så var inte fallet. Säfsen fick landsvägar först åren före 1850.

I Craelius bok om Säfsen från 1830 skildras den resandes vedermödor. Jag citerar några rader: "vid Lindesnäs slutar den jämmerliga kärrväg som kommer från Nås kyrka. Över höga åsar färdas man till häst från det vackra Lindesnäs till det ymkerliga Frösaråsen. Väl framme i Ulriksberg har den resande att välja mellan att sönderbråkas på hjuldonen eller att bliva alldeles utriden (Härifrån fanns tydligen kärrväg till Fredriksberg).

Jag har hört sägas av någon, som varit besvärad av hemoröjder, att skakning skall vara ganska hälsosamt mot denna plåga och sett densamme intaga kuskbocken. Förhåller det sig verkligen så, då kan man vara säker på att här bliva fullkomligt botad för denna sjukdom, helst om kuren är i samma mån verksam som skakningen är våldsam".

Craelius beskrivningar är ofta drastiska och rakt på sak och nöjsam läsning. Han berömmer finnarna för deras renlighet och skildrar naturligtvis bastubadandet. Men hetsiga är dom och har ständiga konflikter med varandra och med bolaget. Och tinget i Nås besöktes kanske flitigare än kyrkan.

Craelius igen: "finnflickan är inte ful. Hon är en av de försmäktande skönheter i vars blåa öga man läser "kärlekens eviga trånad."Hennes fägringstid är kort; den försvinner hastigare än hos dess jämnåriga svenska syster. Hr Fernow tillskriver detta röken i deras rökstugor, som, långt ifrån att vara ett preservativ (bevarande) mot förgängelsen, skall påskynda dess ankomst och förfula själva skönheten. Må röken hava skulden: för min del tror jag, att en för tidig invigning i kärlekens mysterier har verkat kraftigare". Vad han nu menar med det?

Ett annat citat: "utom tobak och brännvin kände de länge inga lyxartiklar; men Westgötherne, dessa allmogens iglar och moralitetens pestbölder, hava undcr sitt kringstrykande bibringat dem smak för flera". Det är hårda ord över gårdfarihandlarna, knallarna, som frestade med flärd och lyx. Här var det visst kaffe det gällde.

Vilka var människorna som bodde i Säfsen? Hur var de? Det är några frågor som får en att söka sig bakåt till sina rötter och ytterst är kanske frågan: Vem är jag? Hurdan är jag? Söker man sitt ursprung i Säfsnäs hittar man, om inte järnmalm, så järn och gröna skogar. Och visst finns idyllen även här, men mest troligt är det att det är fattigdomens slit och umbäranden, man träffar på. Det var de hårda villkoren som dominerade.

Esaias Tegner skaldade i Fritiofs saga: "Yvs ej av fädrens ära, envar är dock blott sin, kan du ej spänna bågen, är han ej din". Jag tilltalas av orden i donators första brev till släktföreningen angående donationen. "Kanske kan hammaren i Gravendal, som redan nu är föreningens symbol, samla oss till något, som kan bli till ett äreminne över smedsläkten Hellsings strävsamma liv i denna del av Bergslagen." Fattiga, men hårt strävande anfäder, det är något att vara stolt över.

Hur gick det förresten för mig själv vid mitt bläddrande i allt material jag tittat i? Jag hittade en Bruce någonstans och upptäckte, att "äppelbohellsingarna" från början var mjölnare, som kom från Säfsen och som troligen var väl bekanta med mjölnarparet i Lindesnäs. Att finngummor var trollkunniga och läkekunniga visste jag och att min farmors mor var något av "klok gumma", som folk gick till med sina problem. Jag har kanske lite finnblod själv, men jag har tydligen helt missläktats.

Roligast var nog att återfinna en gammal personlig bekant Wictor Gustafson - skogvaktaren jägaren, skidåkaren. Han kom in till oss i Björbo en gång med en stor näverkont. Han skulle kanske med tåget och ville ha sig en kopp kaffe hos farmor och farfar. Det måste ha varit omkring 1928. I konten hade han en berguv. Jag var 3-4 år och nyfiken och mitt huvud räckte just upp över locket. Där stod jag, längst fram, när Wictor skulle visa uven. Han lättade på locket. Uven flaxade till. Min faster skrek och jag blev rädd och skrek i högan sky. Ingen skada var skedd, men minnet etsades in. Ett eget levande minne av en av Säfsens legender.

Jag kan också bidra med en äkta Wictor Gustafson-historia. Han kom en vårvinterdag in till farfars far, som bodde på ön i Lindesnäs. De var kolleger. Han hade fått opp spår på järv och ville låna skidor. Naturligtvis fick han det. Några veckor senare kom han tillbaka med ett järvskinn, men utan skidor. Han berättade att järven först gått åt nordöst upp till Svärdsjö-skogarna, norr om Falun. Sen hade den vänt nordväst ut upp i Härjedalen och in i Norge och tillbaka igen till Sverige. I Idre lyckades han komma ifatt rovdjuret och skjuta fårdödaren. Och så kunde han vända hemåt efter väl förrättat värv. Han fick gå sista delen av hemvägen. Snön hade smält bort och skidorna, de var utnötta, de hade gjort sitt. En vårjakt på ca 70 mil. Det var inget att orda om. Det finns gott om legender i Säfsen, Victor var en.

Vi har följt en socken genom 400 år. Om Säfsnäs framtid är det inte lätt att spå. Men kanske kommer cirkeln att slutas på något sätt. Kanske är det i den storslagna naturen i orörd vildmark med höjder och blånande berg, med silverglittrande sjöar och med myrar, där dimmorna dansar. Kanske är det i allt detta, det som var begynnelsen, som Säfsens framtid ligger.

Kanske är de turistanläggningar, vi i dag utnyttjar och som kostat Ludvikas skattebetalare många runda miljoner, en riktig satsning. I en turism i Säfsnäs, som bygger på det som ursprungligen var, på naturen och som exploaterar de olika kulturerna, ligger kanske framtiden.

Med finnpörten och rior som största attraktion, med skållheta gemensamhetsbad i den äkta finnbastun och med björkruskor att gissla sig med, kan turister lockas.

Det här landet, som var - är - så kargt, som ligger så högt och har så långa och snörika vintrar, så bistert klimat, borde ju också ha de bästa förutsättningar att lyckas med vinterturism, både alpin och annan. Bergens backar fanns ju där från början.

Hellsing-släktförening har i vart fall med sitt äreminne, räckhammaren i Gravendal och hammarmuseet, bidragit till turistattraktioner i Säfsen.

För detta har ni "Hellsingar" rätt att känna er stolta.