Hellsing släktförening

Nås socken

Nås socken ingick fram till kommunreformen 1862 i Nås tingslag och är en del av nuvarande Vansbro kommun.

Socknen fram till 1500-talet

Namnet Nås omnämns första gången 1479 i ett par brev bevarade i kyrkans arkiv.

Från tidig järnålder finns talrika slaggförekomster från enkla ugnar.

Den tidiga medeltiden visar tecken på en ganska omfattande verksamhet i socknen, bland annat det faktum att en stenkyrka byggdes här under tidigt 1200-tal, förmodligen sent 1100-tal.

Den äldsta kyrkan ska, enligt den muntliga traditionen, ha föregåtts av ett eller flera enkla träkapell eller gårdskapell, i sin tur föregångna av en hednahelgedom, förlagd till Asphagen eller Torsänget i närheten av den nuvarande kyrkans plats.

Traditionen låter påbjuda att Nås kyrka var en av tre ursprungliga i hela Dalarna, de övriga var Ål och Torsång, och att härifrån ska mission ha utgått till hela övriga Västerdalarna och Västerbergslagen utförd av munkar bosatta i Nås.

Socknen från mitten av 1500-talet till nutid

Nås socken omfattade i mitten av 1500-talet stora områden av ödemarkskaraktär, där det också fanns samer (vilka fanns kvar utövande sin ursprungliga näring fram till 1870-talet).

På 1500-talet växte en ny näring fram för bönderna i Nås, nämligen försäljning och forsling av ved till först Öster Silvbergs gruva, senare till Falu koppargruva under det för ändamålet grundade "Vedkompagniet".

från slutet av 1500-talet påverkades Nås också av en statlig styrd invandring av finnar till ödemarker, till det som denna socken kom att bli Nås finnmark i södra Nås socken.

Den ökade näringen och ökade befolkningen medförde att Säfsnäs socken bröt sig ur 1798. Det utbrutna området där också delar av Nås finnmark ligger kallades tidigare för Yttre Gäldet.

1795 byggdes en ny kyrka på ungefär samma plats som den tidigare, från vilken en del inventarier bevarades.

I Lindesnäs, tidigare kallat Sunnanbäck, hade en spiksmedja anlagts under mitten av 1700-talet. Här ur utvecklade sig med tiden ett av järnbruk, Lindesnäs Bruk. Under cirka 130 år bedrevs här järnbruk i olika former, innan det hela flyttades till ett nyanlagda bruket, vilket sedermera blev Domnarvets Jernverk i Borlänge.

Under Lindesnäs Bruks glansdagar bodde drygt 3300 invånare i Nås socken. Bruket krävde träkol, varför kolmilning blev en viktig syssla för många. Ur detta utvecklade sig skogsbruket, som sysselsatte åtskilliga skogsarbetare ända fram till 1980-talet.

Även jordbruket var omfattande och sysselsatte hundratals människor. Enbart Bergslaget (STORA) hade fyra stora jordbruk i Nås. De var Borgs Gård, Svedens Gård, Änge Gård och Lindesnäs. Även dessa avvecklades under 1960 och -70 talen och såldes till andra intressenter.

Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Nås församling och för de borgerliga frågorna till Nås landskommun. Landskommunen ingår sedan 1971 i Vansbro kommun. Församlingen uppgick 2010 i Järna med Nås och Äppelbo församling.

Nås finnmark

Nås finnmark utgör södra delen av gamla Nås socken i Västerdalarna, nu i Vansbro kommun. Den har av gammalt delats in i Östra, Västra och Södra finnmarken; södra delen bröts 1748 ut som Säfsnäs socken.

Trakten fick fast befolkning av invandrade finnar från omkring år 1640. Största byn är Närsen (Sormula på finska). Den finske forskaren Carl Axel Gottlund besökte trakten år 1817 och beskriver områdets folk och kultur i sin "Dagbok öfver dess Resor på Finnskogarne år 1817", som gavs ut på svenska första gången 1931.

Säfsnäs socken

Bild: Säfsnäs sockenvapen

Säfsnäs socken ingick i Nås tingslag och ligger nu i Ludvika kommun i Dalarna, Dalarnas län, tidigare benämnd Kopparbergs län.

Säfsnäs socken bröts ut ur Nås finnmark 1748, efter tillkomsten av flera järnbruk i bygden

Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Säfsnäs församling och för de borgerliga frågorna till Säfsnäs landskommun.

Landskommunen ingår sedan 1971 i Ludvika kommun. Församlingen är sedan 2010 en del av Gränge-Säfsnäs församling.

Socknens landareal är 553 kvadratkilometer och 2000 fanns här 1 123 invånare. Tätorten Fredriksberg ligger i denna socken.

Säfsnäs (även Säfsen) är en socken, församling och tidigare kommun i sydvästra Dalarna. Idag utgör området den västra delen av Ludvika kommun.

Ekonomiskt och befolkningsmässigt centrum utgörs av orten Fredriksberg.

Säfsen var ursprungligen namnet på nuvarande Säfssjön och kommer av orden säv och sjön. Senare överfördes namnet till ett närbeläget torp, som i sin tur namngav den by som så småningom uppstod omkring torpet, idag kallad Säfsbyn.

På 1700-talet anlades ett kapell i byn, som 1748 blev centrum i ett nybildat kapellag, utbrutet ur Nås socken. Kyrkan och kapellaget fick det nybildade namnet Säfsnäs, en "uppsnyggad" form av namnet Säfsen.

Den tidigare benämningen fortsatte dock att brukas av befolkningen i trakten, nu även åsyftande hela kapellaget, sedermera socknen. Så används namnet Säfsen ännu idag.

Säfsbyn

Säfsbyn, eller Säfsen, det fritidshusområde som idag i praktiken, dock ej statistiskt sett, utgör den östligaste delen av Fredriksberg, domineras av Säfsen Resorts turistanläggning, som också är den största arbetsgivaren i Fredriksberg. Säfsen Resorts skidbacke med 16 pister på Solberget strax sydöst om området är också ett populärt turistmål för skidåkning. Säfsbyn var ursprungligen en finnby och är äldre än tätorten Fredriksberg. Här finns också Säfsnäs kyrka från 1762.

Säfsnäs kyrka

Säfsnäs kyrka, invigd 1762, är en välbevarad korskyrka i trä. Kyrkan ligger i Säfsbyn, strax öster om Fredriksberg, och renoverades genomgripande under 1950-talet. Kyrkan innehåller epitafier över Hans Sebastian Grave med fru samt Graves efterträdare som brukspatron Lars Polhammar med fru. Klockstapel från 1787.

Fredriksberg

Fredriksberg (ibland kallat Säfsen, efter den ursprungliga finnbyn, numera Säfsbyn, sedermera Säfsnäs eller turistanläggningen Säfsen Resort) är en tätort i västra delen av Ludvika kommun i Säfsnäs socken i sydvästra Dalarnas län, Sverige. Fredriksberg är den 926:e största tätorten i Sverige och den fjärde största i Ludvika kommun. Folkmängden uppgick år 2010 till 655 personer.

Fredriksberg, som ligger omkring 60 kilometer väster om Ludvika centralort, är befolkningsmässigt och ekonomiskt centrum för den västra delen av Ludvika kommun, och vissa delar av den kommunala administrationen finns på orten.

Fredriksberg är avskilt beläget nära gränsen mellan Dalarna, Värmland och Västmanland, med de flesta större orter i regionen så som Borlänge, Karlstad, Örebro, Falun, Karlskoga och Mora på ett avstånd av 8-13 mil och de närmast belägna tätorterna Lesjöfors och Sunnansjö på ett avstånd av 3-4 mil.

Fredriksberg grundades år 1729 som en bruksort, och järn- och skogsindustri har länge spelat stor roll för orten. Trakterna kring Fredriksberg är till stor del dominerade av vildmark och utländsk och inhemsk turism är idag den dominerande näringen i bygden, den största aktören är Säfsen Resort.

Fredriksberg bär än idag på många spår från tyngre industriella epoker, vilket gör orten till ett populärt mål för ”urban explorers”.

Historik

Trakterna kring Fredriksberg räknas som bebodda sedan 1600-talet. De första bosättarna var finska immigranter som bedrev svedjebruk, varför trakterna också kom att kallas finnmarker.

Området kring Fredriksberg utgjorde ursprungligen den södra delen av Nås finnmark, och området räknas som en del av Västerdalarna (till skillnad från övriga Ludvika kommun, som räknas till Bergslagen).

1700 och 1800-talet: Järnbruksepoken

Fredriksberg grundades som bruksort år 1729 i och med att ett bruk anlades av Hans Sebastian Grave invid Säfssjöns södra ände, väster om Säfsbyn (som idag i praktiken är hopvuxet med Fredriksberg) och fick status som huvudort 1749 när Säfsnäs socken bröts ut ur Nås socken. Inom gränserna för dagens tätort kom så småningom även Annefors bruk, grundat 1736, att ingå. Namnet Fredriksberg valdes för att hedra kung Fredrik I.

Under både 1700- och 1800-talet var järnhanteringen den dominerande näringen i bygden. Hyttor och stångjärnshammare uppfördes på flera orter i Säfsnäs socken. Förutom i Fredriksberg fanns även dylika i Ulriksberg, Tyfors, Strömsdal och Gravendal, den sistnämnda kom sedermera att bli den dominerande aktören i bygden.

Under 1800-talet kom dock skogshantering att successivt spela en större roll som en av ortens näringar och man lät under 1800-talet uppföra en rad sågverk runt om i trakterna kring Fredriksberg. I dagens Fredriksberg blev Annefors det dominerande industriområdet, vilket det kom att fortsätta vara ända till sent 1900-tal.

1900-talet: Skogsepoken

Under 1800-talets senare hälft kom järnhanteringen successivt att förlora sin dominerande ställning i Bergslagen och ersättas av skogen. I Fredriksberg uppförde år 1897 Gravendalsverken en sulfitfabrik för pappersmassa, vars uppgång och fall kom att dominera ortens 1900-talshistoria. I Fredriksberg återupptogs också en kalkstensgruva, vars produkter gick direkt till sulfitframställningen.

Norra och östra samhället

De norra och östra delarna av samhället, främst Övre Egnahem och Skarpa, domineras av villabebyggelse samt vissa rester av Fredriksbergs gamla järnbruk invid Säfssjöns södra ände.

Här finns minnesmärke över ortens grundare Hans Sebastian Grave och hembygdsgården med vacker utsikt samt Fredriksbergs Herrgård, uppförd på 1700-talet (ej att förväxla med Fredriksbergs herrgård, Oskarshamn). På Skarpa, en av de östra stadsdelarna, finns Fredriksbergs skola med åk 1-9.

Strömsdal, Ludvika kommun

BILD: Strömsdals järnvägsstation omkring 1905

Strömsdal är en by, tidigare järnbruk, i Säfsnäs församling, Ludvika kommun, Dalarnas län. Den är belägen ca 25 km sydöst om Fredriksberg och ca 50 km väster om Ludvika.

I Strömsdal anlades 1726 en masugn av kompanjonerna Hans Sebastian Grave och Hans Olsson Ström, som även fick ge namn åt bruket. Så småningom tillkom även stålverk, gjuteri och sågverk.

Som mest bodde ungefär 250 personer på bruket. I Strömsdal fanns även verkstaden för Säfsnäs Järnväg. Hyttan nedlades 1909 och därefter snart även den övriga bruksrörelsen.

Idag återstår endast ett fåtal fast boende i byn, medan de flesta hus har blivit fritidsbostäder.

Annefors, Fredriksberg

Annefors är en stadsdel i västra Fredriksberg, som domineras av rester från den pappersmassaindustri som bedrevs i området fram till 1970-talet. Området är ett populärt mål för ”urban explorers”.

Annefors grundades 1736 som ett järnbruk, strax väster om Fredriksbergs bruk.

Annefors och Fredriksberg kom sedermera att växa ihop.

Omkring år 1900 byttes järnindustrin ut mot skogsindustri, och Annefors blev det dominerande industriområdet i Fredriksberg, vilket det skulle komma att vara fram till och med 1980-talet då den fjäderfabrik som då fanns på industriområdet lades ned.

Gravendal

Gravendal är en by i Säfsnäs församling, Ludvika kommun, Dalarnas län, belägen ca 15 km sydöst om Fredriksberg och ca 60 km väster om Ludvika.

Orten har sitt namn efter Sebastian Grave som på 1700-talet här anlade ett järnbruk. Ortens verkliga storhetstid kan emellertid sägas ha inletts 1876, då Säfsnäs Järnväg inledde sin trafik. Då utökades bruksrörelsen med bl a ett valsverk.

Gravendalsverken köptes sedermera upp av Hellefors AB. Som mest hade orten omkring 1000 invånare. 1909 lades järnhanteringen ned och befolkningssiffrorna började dala kraftigt. Idag återstår endast ett 40-tal fast boende i Gravendal.