Hellsing släktförening

Om Gravendals bruk

ARVID GOTTFRIES

Sommaren 1991 ägde regelbundna visningar av hammaren i Gravendal rum för första gången. Det har skett varje onsdag. Flera hundra personer har haft tillfälle att se den. Många frågor har ställts, exempelvis hur gammal smedjan är och vad hammaren användes till.

Först till frågan om ålder. I Gravendal finns en övre och en nedre smedjeplats. Det var på den övre, som ligger närmare Skärsjön, uppe i Hammarbacken, som Sebastian Grave lät bygga den första smedjan 1721. Inte mycket finns bevarat på denna plats. Den nedre smedjeplatsen var belägen där hammarmuseet nu finns. Där fanns 1769 en smedja kallad Stensmedjan, vilket framgår av en karta, upprättad av Abraham Siölin. Här har funnits en hammare av den typ, som finns i hammarmuseet. Hammaren har nabbar i en krans runt hjulstocken, nabbarna hakar efterhand tag under skaftet och lyfter hammaren från sidan. Modellen tillverkades i Bergslagen, vilket finns belägg för. Gustaf III, född 1746, var som kronprins före 1771, på besök i Ludvika för att studera järnhanteringen. För honom visades då denna typ av hammare och presenterades då som en innovation. Tidigare modeller var s k stjärthammare, här åstadkoms lyftet genom nedpressning av änden av skaftet. Det är troligt att hammaren i museet i Gravendal är från 1760-talet.

Ovanför hammaren finns en stock. Många besökare har undrat över dess betydelse. Det är en s k spännstock, fastsatt så att då hammaren lyfts, den slår an mot denna stock, medförande att den initiala hastigheten ökar.

Ovetande om följderna har vi låtit hammaren banka direkt emot städet, på smedspråk kallas detta blindslag. Det var inte tillåtet, eftersom hammaren nöts, flisor kan lossna och skada närstående. Smederna undvek blind-slag genom att se till att det ständigt fanns järn emellan. Troligen arbetade två smeder samtidigt, den ene värmde medan den andre formade järnet på städet. Möjligen har det funnits två härdar. Vår avsikt är att i framtiden vid visningar ha mjukmetall av bly eller kopparklump emellan hammare och städ.

Fyra stadiga med byglar försedda järnstänqer finns nedslagna i marken invid städet, många undrar vad de fyllt för ändamål. Enligt vad vi fått veta var det så, att vid dessa var förankrad en reglageanordning, som fyllde funktionen att anpassa vattentillströmningen i vattenhjulet på ett sådant sätt att hammarslagen kom med lämpliga intervaller. Smeden måste kunna hinna förskjuta eller vända föremålet han höll på att smida. Vatten-tillströmningen kunde helt stoppas. Vid visningarna reglerar vi farten med hjälp av en motor som driver ett litet gummihjul, det senare liggande an mot vattenhjulet.

Vad tillverkade smederna i Stensmedjan, sedermera kallad Räck-hammarsmedjan? Från Strömsdal transporterades tackjärn till smedjan. Genom färskning förändrades tackjärnets sammansättning för att järnet skulle bli segare. Den produkt som tillverkades var stångjärn, som inte fick vara för bräckligt, det skulle kunna böjas utan att brista. Färskningen kunde ske på olika sätt. Ursprungligen användes en tysk metod, härefter kom en av vallonerna uppfunnen metod. 1830 infördes Lancashiresmidet och 1850 en metod benämnd FrancheComte efter ett gods i Frankrike, där den introducerats. Säfsenverken följde utvecklingen och förändrade efterhand metoderna för att färska jämet.

När slutade stångjärnstillverkningen? Stångjärn var vad man huvudsak-ligen tillverkade. Genom modernisering, vilket bl.a. innebar att kvaliten hela tiden förbättrades, lyckades Gravendalsverket under lång tid klara konkurrensen med andra bruk, men lätt var det inte, inte minst på grund av dess avlägsna läge med långa kostsamma transporter. Stångjärnet forslades först till Kristinehamn vid Vänern och därefter till Göteborg för utskeppning, vanligen till England eller Amerika. Det var de långa avstånden som slutligen ledde till att bruket fick läggas ned 1909.

När själva stångjärnstillverkningen upphörde är ännu oklart, det kan ha varit tidigare. Alldeles tyst har hammaren varit i snart 90 år. Nu hörs den rent symboliskt för att erinra besökaren om gångna tider.

Hur såg hammarsmedjan ut? Vad hände med den? Det är andra frågor vi ställts inför. Hur den såg ut framgår av en bild i Karl Erik Forsslunds bok "Nås Finnmark och Säfsen", utgiven 1927. Smedjan var byggd i kalk och sten och låg utmed vägen. Troligen är det samma smedja som Abraham Siölin utmärkt på sin karta 1769 och som kallades Stensmedjan. Byggna-den skulle då vid Forsslunds fotografering ha varit minst 150 år. På 1930-talet revs smedjan, varigenom hammare och vattenhjul för en tid blev oskyddade och utsatta för väder och vind. Museifolk ville dock bevara räckhammaren för framtiden och reste en byggnad över densamma. Tyvärr ödelades huset bara ett tiotal år senare genom brand, som skadade hammare och vattenhjul svårt.

Den som besökte nedre smedjeplatsen bara för fem år sedan kunde se de skadade resterna, vattenhjulet var totalförstört, skovlarna låg spridda i den tomma bäckfårans botten, delvis begravda i rostfärgad gyttja. Bäckfåran var tom, eftersom efter brukets nedläggning 1909, vattnet leddes vidare genom en trätub till ett nybyggt kraftverk. Besökaren kunde även se hammarhuvudet, städ och stativ samt de fyra järnstängerna med byglar och ringarna som omgärdat hjulstocken. Av stockarna för hammare och axel fanns kvar endast utbrända rester. Allt var övervuxet med gräs och buskage. Ingen kunde tro att det skulle vara möjligt att restaurera hammaren, men så skedde och det är Hellsing-släktförening, som här kommit in och förtjänst-fullt utfört arbetet samt även låtit bygga museet.