Hellsing släktförening

Räckhammaren i Gravendal 2002-10-04

Gravendal är en by i Säfsnäs socken, Ludvika kommun i Dalarna precis på gränsen mellan Dalarna, Västmanland och Värmland. Till denna trakt har släktforskarna kunnat följa spåren av förfäderna i släkten Hellsing tillbaka till slutet av 1500-talet.

Det finns dokumenterat hur ett stort antal av tidigare Hellsingar under århundraden varit verksamma som smeder och mästersmeder vid olika bruk i dessa trakter. Så var också fallet vid Gravendals bruk, ett bruk som var i drift från början av 1700-talet till början av 1900-talet.

Hellsing släktförening har sedan den bildades haft ett stort intresse av att hitta påtagliga spår efter de tidigaste förfäderna i Säfsbygden. Vid en träff i Gravendal 1986 beslöt släktföreningen att iståndsätta en gammal stångjärnshammare. Resterna låg i återstoden av den sk Stensmedjan i de gamla bruksruinerna.

Huvuddelen av arbetet utfördes under en tioårsperiod och resulterade i en unikt iståndsatt stångjärnshammare, vattendriven och i full funktion på det vis den ursprungligen uppfördes år 1760. Resultatet har accepterats i så hög grad av kulturbevarande instanser att benämningen numera är Hammarmuseet i Gravendal och ingår i Ekomuseum Bergslagen.

Tveklöst är arbetet en storstilad honnör för släktens många yrkeskunniga smeder, men ännu intressantare är att det åskådliggör inledningen av sveriges industriella epok och därmed grunden till dagens välstånd. För att förstå detta skall vi titta tillbaka i historien:

Historien om Gravendals bruk och hammaren börjar med Gustav Vasas regeringstid. Gustav Vasa som med rätta kan ges epitetet sveriges diktator var också en mycket framsynt kung och landsbyggare. Han ägnade tid åt att överväga hur Sverige skulle kunna utvecklas till den position andra länder nere i Europa hade och gjorde den klarsynta bedömningen att förutsättningen var att landet kunde exportera kvalitativa produkter som efterfrågades på världsmarknaden och därigenom generera inkomster utifrån.

Tackjärn framställdes i Sverige i masugnsprocess sedan minst 1200-talet, ja kanske ända sedan 900-talet och i vilket fall längre tillbaka än i något annat europeiskt land. Detta tackjärn exporterades till andra länder i Europa och Asien där det förädlades till smidesjärn och högklassiga färdigprodukter med mångfalt högre värde än råvaran.

Exporten förbjöds av Gustav Vasa som enväldigt beordrade att vidareförädlingen till dyrbart smidesjärn skulle ske inom landet. För att tillföra landet kompetens satte han igång en dåtida arbetskraftsinvandring genom att erbjuda yrkeskunniga smeder i Tyskland, Holland och belgiska Vallonien välbetalda arbeten i Sverige.

Gustav Vasa skapade förutsättningen för en världsledande industri.

Dessa strävanden fortsattes av Gustav Vasas söner, först Karl den nionde som ville att det öde västra bergslagen skulle befolkas för framtida skatteintäkter och därefter Johan den tredje som styrde invandring av finnbönder till dessa trakter. Det underlättades av att ryssarna i mitten av 1500-talet trängde in i finska Karelen och finnarna i Tavastland och Savolax utvandrade till Sverige för att få skydd. Johan den tredjes regering erbjöd dessa finnar att bosätta sig och ta mark i västra bergslagen och gav även temporär skattebefrielse för att underlätta kolonialiseringen, i dag skulle vi kalla det för lokaliseringsstöd.

Från 1595 till 1635 byggdes på det här viset många finntorp i området runt det som kom att bli Gravendal. Näringen för de nya invånarna var svedjebruk, jakt och fiske. År 1700 fanns det 250 personer i 52 hushåll i 16 små bosättningar runt Gravendal, år 1750 var de 1100 personer och en topp nåddes 1860 med 3000 personer i området.

Svedjebruk var alltså huvudnäringen för finnbönderna runt Gravendal men i början av 1700 inleddes en helt ny epok. I Gustav Vasas anda intresserade bergsmän sig för den järnmalmsrika och oexploaterade bergslagen där alla förutsättningar för järnframställning och förädling nu fanns: malm, vattenkraft, skog till kolning och arbetskraft. En av dessa bergsmän var Sebastian Grave, ursprungligen från Värmland, och som bland annat gått i lära hos Christoffer Polhem. Han fann i Gravendal den nödvändiga kraftkällan, Sävälven, med en fallhöjd av 30 meter på en sträcka av en kilometer.

Där fanns också rikligt med skog som kunde kolas till träkol vilket var nödvändigt för processen, det fanns god tillgång på järnmalm bl a från Grängesberg, det fanns flera hyttor där tackjärn framställdes och slutligen fanns det ett antal skogskunniga bönder som kunde läras att producera träkol och svara för transporter.

Att arbetskraft var oerhört väsentligt förstår man när man läser att vintern 1768 arbetade 1000 personer enbart med transporter vid Gravendals bruk. Bönderna blev på det här sättet i ett enda slag lönearbetare i den begynnande industrin.

Efter tillstånd av Bergskollegiet började Grave 1721 att uppföra det nya bruket som skulle framställa stångjärn och manufaktursmide. Under de kommande 15 åren utvidgade han verksamheten med ytterligare två bruk, Fredriksberg och Annefors. Han ägde också två hyttor, Strömsdal och Ulriksberg, för att trygga råvaruförsörjningen.

Sammantaget var detta dåtidens största svenska industrisatsning. Det kan vara svårt att förstå för oss eftersom Bergskollegiets tillstånd gav Grave rätten att producera 300 ton smidesjärn per år. Årsproduktionen hade i slutet av 1800-talet stigit till 1500 ton per år, siffror som inte imponerar i dag men som då var aktningsvärda.

Stångjärnet exporterades via Göteborg och Stockholm och Sverige dominerade världsmarknaden för smidbart järn, järnet tog över kopparens tidigare roll som främsta generator av exportvaluta och sveriges industriella epok var inne. Den har fortsatt till våra dagar men att den kommer att klinga ut i vår tid är ställt utom allt tvivel.

Vad industriepoken skall ersättas av vet vi ännu inte. Vi får hoppas på nya framsynta landsbyggare så som Gustav Vasa och verkställare som Sebastian Grave.

Ja, med den här långa utvikningen har vi fått en bakgrund till varför Hammarmuseet i Gravendal har så mycket att beskriva utöver att visa en arbetsplats för de tidigare Hellsingarna, men låt oss fördjupa oss lite mer i själva hammaren:

Beslutet att restaurera hammaren ur en övervuxen hög av förbränt virke, järnbeslag och stenfundament togs alltså av Hellsing släktförening 1986 och fick omgående stöd av Gravendals byalag. Arbetet låg helt i linje med byalagets kontinuerliga och framgångsrika arbete att restaurera alla kvarvarande minnen från bruksepoken.

Att besluta sig för något är en sak, att verkställa beslutet är mer krävande, inte minst ekonomiskt. Arbetet organiserades av släktföreningens dåvarande ordförande Lars Hellsing i Västerås som marknadsförde projektet mycket övertygande. Detta ledde till att en av föreningens medlemmar donerade ett betydande belopp som grundplåt och därmed gav arbetet en start. Även andra medlemmar bidrog ekonomiskt. Lars fick också Stora Kopparbergs Bergslags AB intresserade. Företagets museichef Tommy Forss ordnade såväl ekonomiskt stöd som gav projektet en kulturell legitimitet.

Efter hand kom därigenom bidrag från Ludvika kommun, från fackförbundet Metall och från Statens Kulturråd för att nämna några.

Dessa medel användes under en sakkunnig ledning av Börje Hellsing i Äppelbo till att under en tioårsperiod låta nytillverka en stor del av träkonstruktionerna helt enligt originalutseende och i virke av samma ålder som det ursprungliga. Alla smidesbeslag och infästningar är original och monterade på ursprungligt vis, alla fundament, hammarstäd etc står på samma plats där de alltid stått, och slutligen har den restaurerade hammaren inrymts i en byggnad av ungefär ursprunglig storlek. Att Börje inte ensam kunnat utföra detta säger sig själv, en stor mängd ideellt arbete har erfordrats, i dag finns ungefär 6000 arbetstimmar inbyggda i museet.

Ett försäkringsbelopp på ¾ miljon har satts på hammaren även om den naturligtvis aldrig går att ersätta.

Nu visas hammaren för intresserade besökare sommartid med en höjdpunkt strax efter midsommartid då den visas i drift med demonstrationssmide tre olika dagar. Sistlidna sommar besökte över 600 personer dessa visningar.

Vad är det då man ser vid visningarna? Jo, en vattendriven stångjärnshammare ursprungligen uppförd på platsen 1760 med ett 300 kg tungt hammarhuvud. Drivkraften åstadkoms av ett vattenhjul med diametern 4,2 meter som via en 8,4 meter lång träaxel överför kraften till hammarhuvudet.

I dag såväl som 1760 arbetar hammaren med 50-60 slag per minut vilket innebär att vattenhjulet roterar med 15 varv per minut. Vattenhjulet av typ fristråleturbin är en uppfinning sedan mitten av 1800-talet. Rotationen åstadkoms av att vattnet leds in i botten av hjulet mot snedställda skovelblad varvid en reaktionskraft uppstår.

Ursprungligen drevs hammaren av ett vattenhjul av överfallstyp där rotationen uppstår när vattnet leds in på toppen av hjulet och fyller ett antal fickor som genom vattnets tyngd får hjulet att rotera. Fristråleturbinen är effektivare, mindre mängd vatten förbrukas, vilket var en nödvändig energibesparing för bruket vid den genom åren ökade produktionen.

Mycket mer kan sägas om detta projekt men kom och titta själva på Hammarmuseet och begrunda vad det representerar!