Invigningstal efter färdigställande av museibyggnaden i Gravendal 1990

TORSTEN DYBECK

"Dig Dalarnas Finland, ej glömma vi må

mot gränsen till Värmeland sköna.

Från Svartälvens stränder till Vestmanlands rå

Din fägring skall vandraren löna.

Gud glädje och styrke de män, som där bo

vid älvom, på berg och i dalom.

I susande skog och i leende dal,

vid sjöar med mystiska väsen,

där näcken hörs spela i dunkelblå sal

för älvor, som sväva bland gräsen.

Gud glädje och styrke de män, som där bo

vid älvom, på berg och i dalom.

Idylliska skogsbygd, Din stämning oss lär

att sjunga, och sången skall tona.

Du drömfagra Säfsen, en pärla Du är

för Dalom i skönhetens krona.

Gud glädje och styrke de män, som där bo

vid älvom, på berg och i dalom."

Karl-Erik Forsslund avslutar sin bok om Säfsen med denna visa och med dessa ord: "Man undrar inte på, att Säfsfolket reser föga ut och i så fall snart kommer hem igen. En hemkärlek som fått ett vackert uttryck i "säfsskaldens" dikt på Dalvisans kända melodi.

Forsslund skulle säkert inte ha skrivit så i dag. Hembygdskärleken fmns nog kvar, men inte reser säfsingen mindre än andra i våra dagar. Tvärtom, tror jag, och den gode Karl-Erik skulle säkerligen stort förvånas, om han fick se dagens turistanläggningar i bygden. Sommar som vinter reses det till Säfsnäs som aldrig förr. Turistnäringen är betydelsefull.

Ännu långt fram på 1800-talet fanns inga körvägar till och från Säfsnäs som var farbara sommartid. Men på vintern var situationen en annan. Då slingrade sig forvägarna mellan sjöar och myrstråk, backe upp och backe ner. De utgjorde transportleder för järnmalm och träkol, stångjärn och järnmanufaktur. Då var det ett sjudande liv kring säfsnäsbruken.

Det finns inte mycket kvar från den tiden. En spårlös och halvt igen-vuxen järnvägsbank kan skönjas och några stationshus, som nu är sommarstugor. Man kan ana sig till ett äldre reglerat vattensystem med dammar och kraftiga stenfundament. Slagghögar, raserade byggnader och husgrunder och en och annan slaggstensbyggning kan för den kunnige besökaren berätta om gångna tiders liv i bygden. Ja, det finns inte mycket kvar av de en gång så betydande säfsnäsbruken. Och dessvärre ger det mesta av "ruinerna" ett ganska ynkligt intryck.

Den fåkunnige kan lätt få helt felaktiga föreställningar om bruksepoken. Den anläggning, som i dag skall invigas, ger en annan och riktigare uppfattning om gångna tider i bygden. Gravendalshammaren och hammar-museet är nytillverkade, men utförda med samma yrkeskunnande och yrkesstolthet, som de gamla bruksmänniskorna hade; kolarnas, forkarlarnas, timmerarbetarnas, smedernas och hyttkarlarnas. Varje yrke hade sina mästare och bygden var beroende av deras skicklighet. Här framställdes produkter för världsmarknaden. Säfsnäs arbetare, smeder och hantverkare kunde sitt jobb och deras produkter hade strykande åtgång världen över. Stundtals hörde säfsnäsbruken till de största i landet. Industriruiner ger lätt en felaktig bild av tider som flytt.

Jag upphör inte att förvånas av en sammanställning över säfsnäsbrukens arbetares hemort, som Sigvard Montelius gjort. Han konstaterar att for-bönder och kolare till antal var helt dominerande vid bruken. Det behövdes vara 2-3 smeder och några smeddrängar men hundratals kolare och for-bönder för att en smedja skulle kunna producera sitt stångjärn och motsva-rande siffror gäller även hyttorna.

Det är inte att undra på att det behövdes färdstugor och stall. I Ulriksberg uppfördes 1831 en färdstuga och "stall för över hundra hästar." Och stall för hundratalet hästar fanns även här i Gravendal.

Tänk er att få uppleva det myllrande livet vid bruket en vintermorgon. Frustande hästar, forkarlar i vargskinnspälsar skakelklockornas klang och halsbjällrornas, kolryssar och järnslädar, mumlingshammarens dova slag och räckhammarens hetsigare takt. Och svordomar och tuggbussar och lukten av hästgödsel. Det var liv och rörelse vid bruken.

Håll med om att det skulle vara ett skådespel, som skulle fängsla dagens människor och som skulle locka turister från när och fjärran. Sånt här ser man i dag bara på film och TV. Tänk om det kunde göras en video, som man kunde visa turisterna. Säfsnäsbydens historia är värd att dokumentera och popularisera.

Jag kan tänka mig, att det är sådana tankar som ligger bakom tillkomsten av den anläggning, som skall invigas i dag. Den anonyme bidragsgivaren i den hellsingska släktföreningen har i gåvobrevet uttalat en önskan, att släktföreningen genom att restaurera hammaren i Gravendal, skulle bidra till att gångna tiders förhållanden och arbetsliv dokumenteras. Till donators stora glädje har donationen nått sitt syfte.

Byggnad, hammare och utställning vittnar om gångna tider. De vittnar om handaskicklighet och yrkeskunnighet och om en känsla för skönheten i bruksföremålen.

Vi ser här resultatet av en enskild persons initiativ. Detta har av släktföreningen kunnat realiseras tack vare personligt engagemang från en rad personer och genom uppbackning av företaget STORA, av Svenska Metallindustriarbetareförbundet, av Ludvika kommun och Säfsnäs hem-bygdsförening. Jag citerar ur donators första brev till Hellsing-släkt-förening i frågan: "Kanske kan hammaren i Gravendal, som redan är föreningens symbol, samla oss till något, som kan bli ett äreminne över smedsläkten Hellsings strävsamma liv i denna del av Bergslagen. Med denna förhoppning och med ett tack för allt arbete, som styrelsen har nedlagt för oss alla, slutar jag detta brev den 10 augusti 1986 med de bästa hälsningar."

De förhoppningar, som den anonyme donatorn här uttalar, har infriats över förväntan.

Härmed förklarar jag hammarmuseet i Gravendal för invigt och över-lämnar dess nyckel till Säfsnäs hembygdsförening. Låt oss utbringa ett fyrfaldigt leve för hammarmuseets lyckosamma framtid. Det leve!

Innan hembygdsföreningen provar nyckeln till hammarmuseet, vill jag framföra donators speciella tack till Lars Hellsing. Lars har haft många medhjälpare, men utan hans helhjärtade engagemang för de olika projek-ten, hade de aldrig realiserats. Jag vill från donatorn överlämna Ludvika Gammelgårdsstake. Ludvikasmeden Eric Haglund har vällt ihop den efter ett original från Grangärde kyrka. En passande gåva till en smedsättling. Tack Lars!

Dagen då Sebastian log

TOMMY HELLSING

Han log nog gott i sin himmel lördagen den 23 juli 1988, salig brukspatron Hans Sebastian Grave, som anlade Gravendals bruk 1721. Återigen ekade slagen från räckhammaren i Gravendal. "Vårt" hammarprojekt fört till målet! Vem hade kunnat tro det, när vi möttes på allra första släktträffen? Vad "Rike-Mats", som lånade pengar till patrons bruksanläggning och blev uppskörtad, funderade på när han åsåg invigningen från sin molntapp, är mera ovisst. Kanske bäst vi inte vet.

Hur som helst, invigningen av den restaurerade hammaren formade sig till en stor folkfest med en publik på omkring 500 personer. I vimlet stötte jag på många släktingar. Kul javisst, men synd att vara i farten "å ämbetets vägnar" och inte ha tid att prata.

Efter tal av Storas museichef Tommy Forss, släktföreningens ordförande Lars Hellsing och metallbasen Leif "Blomman" Blomberg fick den sistnämnde det ärofulla uppdraget att inviga räckhammaren.

"Blomman" klippte band och se, den gamla hammaren startade. Men ska sanningen fram, så var det ju inget startsnöre som metallbossen klippte. Hann inte se, men misstänker att det var vår kassör Ulf i Vedevåg - som i själva verket invigde hammarn. Med en knapptryckning.

Smeden Ted Arnmark, som haft stor del i upprustningsarbetet av det, som för ungefär ett år sedan egentligen bara var en skrothög, visade vad hammaren duger till. Han var snabbt framme med ett järn och lät det formas under hammarens tunga slag.

Sedan hammaren invigts och startats överlämnades den av byggherren, släktföreningen, i Säfsnäs Hembygdsförenings vård. Kassören Sven Jo-hansson representerade föreningen och försäkrade att man ska vårda denna bygdens nya turistattraktion väl. Kulturnämndsordföranden Folke Thelin rådde hembyqdsföreningen att dra nytta av hammaren genom att exempel-vis arrangera en årligen återkommande Hammarens Dag i Gravendal.

Hammaren var inte dagens enda invigningsobjekt i byn. Frivilliga krafter har rustat upp Gravendals gamla bakarstuqa i en byggnad från 1848. Dagen till ära togs också den i bruk. Kommunalfullmäktiges ordförande Gunnar Andersson invigde och överlämnade bakarstuqan till hembygds-föreningen.

Hammaren fick senare under dagen stå för bakgrundsljudet under det att spelet "I Graves Land" framfördes. Ett spel skrivet av Barbro Jadling och framfört av proffsiga amatörer, sommartorpare och bofasta i byn.

Vi som såg spelet missade att hammaren inte bara var ljudkuliss, utan i praktiskt bruk just då. Där stod nämligen hammarprojektets byggchef, rättvikarn Börje Hellsing och "slog sönder" enkronor för små barn. De köade för att få uppleva följande: Ett slag av hammarn och kronan blev stor som en silverfemma, tunn som en papperstia och värdelös. Snacka om inflationstakt. "Vår" hammare kan "sabba" 32 kronor i minuten om valutainflödet på städet är jämnt. Ja, ja, Rike-Mats blev ju av med sina slantar på en liknande hammare, så varför förvånas? Historien upprepar sig. Det var ju på det hela en minnesrik och trevlig dag i vår förenings historia. Hoppas den upprepar sig den också.