Hellsing släktförening

Högtidstal vid invigningen av en räckhammare i Gravendal den 23 Juli 1988

LARS HELLSING

Framför oss ser vi ett vackert byggnadsverk, en återuppförd räckhammare. Som byggherre och till stor del finansiär för restaureringen har stått HELLSING SLÄKTFÖRENING. Man kan fråga sig vilket intresse en släktförening kan ha i ett sådant projekt. Jag ska förklara det närmare.

Vi bildade HELLSING SLÄKTFöRENlNG 1983 i Fredriksberg och föreningen har ca 500 medlemmar. Vid släktmöten här i Säfsen har vi gjort utflykter och besökt resterna av hammaren i Gravendal. Våra förfäder har under mer än 300 år tillbaka bott i Säfsen och haft sin utkomst av smednäringen. Vi kände till att hembygdsföreningen i Säfsen gärna såg att hammaren återuppfördes medan det fanns något kvar av den. Släkt-föreningen fann här en uppgift att samlas kring och beslöt att hjälpa hembygdsföreningen med hammaren. Vi fick en meningsfylld och sporrande utmaning och om vi lyckades med renoveringen skulle resultatet ses som en hyllning till de människor, som i hårt arbete ägnat sina liv åt järnbruken inte bara här i Gravendal utan hela Säfsen. Att vi så snabbt kunnat förverkliga projektet beror i hög grad på att en anonym medlem i släktföreningen skänkt 100.000 kronor till hammaren. Det blev en fin startplåt och vi skänker honom i dag en tacksamhetens tanke.

Det var här i Gravendal, som det började för 267 år sedan eller 1721. Järnbruksperioden i Säfsen omfattade 188 år mellan 1721 och 1909 och har betytt mycket för bygdens utveckling ur ekonomisk och social synpunkt. Det har ju funnits bruksverksamhet även i Fredriksberg, Annefors, Ströms-dal, Tyfors och Ulriksberg, men det var Gravendal som var först och störst. Läser man historien finner man att det var mer eller mindre en slump att bruket i Gravendal kom till.

Sebastian Grave, brukets grundare, var enligt sägnen på väg till Elvhöjden för att undersöka en järnmalmsfyndighet och då han passerade södra delen av Säfsen fann han vid Skärsjöns utlopp ett lämpligt vattenfall för bruks-anläggningen. Han tog fasta på denna möjlighet och förverkligade ganska snart sina planer och fick 1721 bergskollegiets tillstånd att uppföra ett järnbruk.

Anläggningen tillkom dock inte utan protester. Säfsen var på den tiden en vildvuxen obygd, bebodd av finnar, som protesterade mot det ingrepp i deras rättigheter att nyttja och avverka skog, som brukets tillkomst innebar. Protester kom även från Stora Kopparbergs Bergslag, som även ansåg sig ha rätt till skogen. Sett efter tidens mått var det en enastående prestation, som gjordes i denna väglösa vildmark fem mil från bebyggda orter. Skapandet av bruken i Säfsen var bland de största investeringarna i äldre svenskt näringsliv och utan tvekan de största i en avlägsen glesbygd.

I Gravendal uppfördes 1 stångjärnshammare, 1 plåthammare, 1 manu-fakturhammare och 1 spikhammare samt 4 härdar. Järnindustrin slukade mycket träkol och den erhöll man ur de stora skogar, som fanns här på kronoallmänningarna. På 1700-talet drevs järntillverkningen upp till drygt 300 ton per år och mer fick inte framställas, eftersom staten bestämde volymen på produktionen. Storleken på tillverkningen och jämförelse med dagens teknik belyses, om man ser att Domnarvet idag klarar 300 ton på så där 3-4 timmar.

Sin glanstid upplevde Gravendal på 1800-talet. I mitten av seklet hade man fyra hammare och sedermera fem. År 1850 beviljades Gravendal oinskränkt smidesrätt och man kunde utöka produktionen väsentligt. Bruket bestod då av en smedja med vällugnar, lancashirehärdar, 1 härd för lagning av 3 hamrar och redskap, 3 stångjärns- och 1 smälthammare. 1870 tillkom också ett valsverk. Anläggningen hade nu växt till ett för sin tid modernt järnbruk. Produktionen hade stigit till hela 1558 ton smältjärn per år och det placerade Gravendal som nr 7 bland landets järnbruk. Järnet kördes av egna anställda och värmlänningar vintertid till Filipstad och därifrån till Göteborg. För Gravendals räkning fanns under början av förra seklet 132 personer anställda. Av dessa var 15 smeder, 9 drängar, 13 dagkarlar, 72 torpare med hästar och 23 utan hästar. Torparnas uppgift var att leverera träkol till bruket, 1800 stigar som motsvarade 43.200 tunnor, allt per år.

Smedsyrket omfattar mästare, mästersvenner och kolgossar. Bruks-hanteringen var strängt reglerad i lag och det gällde även utbildning, kompetens och anställningsvillkor. Utbildningen skedde vid bruken av mästare. När mästersmeden Petter Hellsing i Gravendal under 1820-talet utbildade fyra söner blev han föremål för en smickrande uppmärksamhet från bruket.

Då Gravendals bruk anlades 1721 visade det sig omöjligt att rekrytera smidespersonal på orten. Rekryteringen fick i stället äga rum på andra bruk i Värmland och Västmanland, främst Rämen, Gåsborn och Hällefors. Härutöver kom vallonsmeder till bygden. Härom vittnar namn som Herou, Hybbert (Hybert) och Rodin. I anställningskontrakten förbehöll sig smederna att smedsyrket skulle gå i arv från far till son. Av mästare och halvmästare i Gravendal var 1862 70% födda inom Säfsen. Genom denna självrekrytering uppkom verkliga smedsdynastier.

Lönen till smeden var reglerad i hammarsmedsförordningarna och utgick vanligen per utsmitt skålpund. Det fanns ett ackordssystem, som tillförsäkrade smeden högre lön, om han presterade mer än normalt. I förmånerna ingick även fri bostad, äng och boskap. Arbetsinkomsten togs ut i bruksmagasinet huvudsakligen i natura.

Hur var arbetet i järnbruket? Var det bara hårt och slitsamt? Karl Erik Forslund skriver i sin berättelse om Säfsen att vid mitten av 1800-talet var bruksarbetet upprörande hårt. Om morgnarna stod smedernas fingrar krokiga och stela av brytandet med spettet i vällugnen och hopklibbade av blod, men man måste börja samma tunga och svettdrypande knog i bara skjortan på nytt. Jag tror vi i dag har svårt att föreställa oss hur tungt smidesarbetet var på den tiden.

Under slutet av förra och början av detta sekel koncentrerades järn-hanteringen. Bruksdöden övergick stora delar av vårt land i 1900-talets början och drabbade även Gravendal. År 1909 stannade hamrarna efter nära 200 års dunkande för alltid. "Tänk sån härlig musik då man hörde stångjärns-och smälthamrarna dunka och slå". -"Det var livet och nu är det tyst," så uttryckte sig en f d säfsenbo enligt Karl Erik Forslund.

Efter denna historiska tillbakablick närmar vi oss invigningen av hammaren. Först dock en redogörelse för arbetena, som startade i höstas under den sakkunnige Börje Hellsings ledning. Han hade numrerat de olika delarna av den gamla hammaren och i början av oktober 1987 samlade vi ihop resterna och fraktade dem till Boda, där tillverkningen skulle ske. Vi hade letat upp en tusenkonstnär vid namn Knuts Hans Hansson och en konstnärlig smed Ted Arnmark. De här två skulle svara för jobbet under Börje Hellsings ledning. Två konsthantverkare som inte bara såg arbetet som ett sätt att tjäna pengar på utan visade sig även ha ett hängivet intresse att medverka med en kulturinsats.

Vår budget var stram, cirka 210.000 kronor. Ännu är alla kostnader inte betalda, men vi tror oss kunna hålla oss i närheten av denna summa. Icke obetydliga medel har vi bekommit från Stora genom museichefen Tommy Forss. Vi känner stor tacksamhet för den sponsringen.

När Gravendalsverket en gång startade på 1720-talet var Stora Kopparbergs Bergslag motståndare till brukets tillkomst. Det är därför med stor tillfredsställelse vi nu konstaterar, att samarbetet med Bergslaget är det allra bästa. Vi har spontant erhållit 25.000 kr av Svenska Metallindustri-arbetareförbundet, som med koppling till att det rör sig om f.d. metallarbetare, som arbetat i Gravendal och till sina fritidsstugor i Fredriksberg anser sig ha ett intresse i projektet. Heders åt Ert engagement, Metall.

Arbetet med hammaren har försigåttt under den gångna vintern. Det mesta har varit träarbeten. Axeln av trä är 8,4 m lång och 80 cm i diameter samt väger 3,8 ton. Det har åtgått 4,7 kubikmeter virke till axeln. Järn-banden runt axeln är de ursprungliga. Uppvärmda till flera hundra grader.

har de trätts på axeln. Vattenhjulet har en diameter av 4,20 m. Skovlarna till hjulet är nytillverkade.

Avsikten är att hammaren ska drivas med vattenkraft genom anslutning till här intilliggande vattendrag. Det kräver dock ytterligare arbeten och i avvaktan härpå låter vi hammaren sättas igång av en elektrisk motor.

Jag vill i detta sammanhang passa på att framföra släktföreningens hyllning till några personer, som haft ett avgörande inflytande på hammarens tillkomst:

Tommy Forss, museichef på Stora, har hjälpt oss under hela arbetets gång. Hans förståelse och entusiasm har bidragit till att vi vågat oss på det här projektet.

Torsten Dybeck, hembygdsentusiast i Ludvika har varit oss ovärderlig hjälp.

Börje Hellsing, styrelsesuppleant i släktföreningen, har varit arbetschef för bygget, utfört ritningar och kostnadsberäkningar. Hans entusiasm och tekniska kunskaper har varit nödvändiga för att vi skulle nå resultat. Otaliga gånger har han i sin ensamhet varit på platsen och inventerat delarna av hammaren, innan arbetena kunnat sättas igång.

Tillverkarna av hammaren Knuts Hans Hansson, Ted Arnmark och deras medhjälpare Bo Wester har presterat ett enastående arbete på ett pietetsfullt sätt. Vi är dem stort tack skyldiga.

Rune Hellsing med medarbetare har utfört markarbetena på ett utmärkt sätt.

Utan de här personernas insatser skulle vi icke ha nått det resultat som vi nu kan notera.

Det finns ytterligare några personer, som gjort betydelsefulla insatser. Jag ber att få inkludera dem i ett gemensamt tack.

Nu överlämnar jag å HELLSING SLÄKTFÖRENINGS vägnar hammaren till Säfsnäs hernbygdsförening, som skall svara för förvaltningen av densamma. Därefter inviges hammaren av Leif Blomberg, ordförande i Svenska Metallarbetarförbundet.